Pappa och jag

Det är någonting som besvärar mig när det gäller min pappa. Jag vet inte när det började bli ett problem, och jag vet inte hur det hela kunde bli så stort, men nu är det i alla fall riktigt jobbigt.

För det första är jag och pappa envisa, vi är båda fruktansvärt måna om att uttrycka vår åsikt och vi är båda två de typer av personer som skulle kunna kallas för "besserwisser". Att föra ett samtal eller diskutera någonting kan alltså bli i princip omöjligt.

Pappa är en riktigt dålig argumenterare, dålig på att diskutera i min mening. På ett sätt skulle man kunna säga att han är "duktig", eftersom han ALLTID vinner (inte över mig dock, eftersom jag inte tillåter det). Men det är sättet han vinner på! Att övertyga någon är bra, men att ÖVERTALA någon genom att nedvärdera den personens åsikter och personen som sådan är inte bra! Det är så fruktansvärt irriterande! Han tror att han vet bäst, men har ofta en konservativ syn på saker och ting. Dessutom är en typisk homofob, men det erkänner han inte när man konfronterar honom.

Problemet för min del är att jag lyssnar för mycket på honom. Det han säger tar jag åt mig. Det gör mig ledsen och gör att jag känner mig dålig. Hans åsikt är viktig, även fast jag verkligen inte vill att den ska vara det.

Hur som helst så har vi verkligen glidit ifrån varandra under det senaste året. Det känns inte som om vi har en enda sak gemensamt, och vi kan i princip inte prata med varandra utan att tjafsa eller gräla... Förut var jag lite av en "pappas flicka", men det är jag inte längre.