Hur lång tid har det gått sedan jag bloggade här?

Ärligt talat hade jag faktiskt glömt bort den här bloggen... Helt otroligt!

Mitt liv ser helt annorlunda ut nu, har pojkvän sedan 1,5 år tillbaka. Har flyttat och börjat plugga i en annan stad. Fick riktigt dagvårdsbehandling för min ätstörning för mer än ett år sedan. Har varit mycket ledsen och deprimerad. Men många härliga stunder med min kille, min klippa, mitt stöd!

Jag ska försöka ta upp bloggandet igen, det sker förstås mest för min egen skull. Som en offentlig men anonym dagbok!

What to do?

Idag känns det som om jag inte vet vad jag ska göra, jag kan inte slappna av men jag har inte heller några "planerade aktiviteter". Ska träffa X:et senare, men skulle hellre göra det nu så att jag slapp sitta här och göra ingenting. Men man kan ju inte förvänta sig att alla ska vara up-and-ready-to-go klockan halv 10...

Kanske ska jag passa på att läsa lite i min kurslitteratur, det skulle faktiskt behövas. Om jag läser 10 sidor (på extremt svår engelska, så det lär ta minst en timme) så kan jag se på "How I met your mother" efteråt. Och om X:et inte har hört av sig då så tar jag dagen i egna händer och hittar på något att göra!

Nu är det bestämt. Tänk vad mycket man kan bestämma och komma fram till bara genom att skriva ner det.

Pappa och jag

Det är någonting som besvärar mig när det gäller min pappa. Jag vet inte när det började bli ett problem, och jag vet inte hur det hela kunde bli så stort, men nu är det i alla fall riktigt jobbigt.

För det första är jag och pappa envisa, vi är båda fruktansvärt måna om att uttrycka vår åsikt och vi är båda två de typer av personer som skulle kunna kallas för "besserwisser". Att föra ett samtal eller diskutera någonting kan alltså bli i princip omöjligt.

Pappa är en riktigt dålig argumenterare, dålig på att diskutera i min mening. På ett sätt skulle man kunna säga att han är "duktig", eftersom han ALLTID vinner (inte över mig dock, eftersom jag inte tillåter det). Men det är sättet han vinner på! Att övertyga någon är bra, men att ÖVERTALA någon genom att nedvärdera den personens åsikter och personen som sådan är inte bra! Det är så fruktansvärt irriterande! Han tror att han vet bäst, men har ofta en konservativ syn på saker och ting. Dessutom är en typisk homofob, men det erkänner han inte när man konfronterar honom.

Problemet för min del är att jag lyssnar för mycket på honom. Det han säger tar jag åt mig. Det gör mig ledsen och gör att jag känner mig dålig. Hans åsikt är viktig, även fast jag verkligen inte vill att den ska vara det.

Hur som helst så har vi verkligen glidit ifrån varandra under det senaste året. Det känns inte som om vi har en enda sak gemensamt, och vi kan i princip inte prata med varandra utan att tjafsa eller gräla... Förut var jag lite av en "pappas flicka", men det är jag inte längre.

Kan jag äta allt?

Jag funderar på om jag ska ha en "ät vad du vill"- dag idag. Det skulle vara så skönt att kunna välja PRECIS det jag är sugen på, även om det valet bara skulle innebära godis och kakor.

Samtidigt vet jag hur jobbigt det kommer att kännas ikväll och imorgon när jag får ångest och skuldkänslor för svullandet. Det kan ju sätta igång en ond cirkel av kompensation för gårdagen, vilket inte är så kul.

Så det bästa är antagligen att inte ha en "ät vad du vill"-dag... Även om det just nu känns som en underbar idé.

Vill X:et ha mig?

Har just fått väldigt smaskig information om mitt X, som jag förresten är kompis med fortfarande. Tydligen har han fortfarande känslor för mig, på ett sätt som gör att han kanske skulle vilja ta upp relationen igen. Men han vågar inte/tänker inte göra någonting åt det eftersom han är rätt säker på att jag inte är intresserad av ett förhållande med honom. Förutom det kompisförhållande vi redan har förstås! ( han är en riktigt bra kompis btw)

Jaha... jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det? Jag gillar verkligen honom som en kompis, men mer än så kommer det nog aldrig att bli. Däremot skulle jag kunna tänka mig att träffa honom oftare än jag nu. Men det kanske bara blir jobbigt för honom, som gillar mig på ett annat sätt?

En ny blogg! Känns härligt! För första gången någonsin tänker jag blogga helt anonymt, inte nämna några namn (särskilt inte mitt eget) och inte nämna några särskilda platser. ALLT för att kunna skriva alla känslor, både elaka och snälla utan att någon tar illa upp. Här kan jag därför snacka skit om precis vad som helst, både närmsta vännerna och andra. Åh, vad skönt! Befriande!